Favorit i repris Road trip, Canada 6 days 2010.

Det kunde inte bli värre. Här låg jag. I leran, och killen som jag gillar stod bara några meter framför mig. Varför hade jag blivit rädd för en liten ödla? Varför? Bäst att ligga kvar här tills han går iväg. Chansen finns att han inte såg det. Chansen finns.

”Hur gick det?” Fan. Han hade bevittnat det hela. Jag reste mig sakta upp och där var han. Mitt framför mig. Killen jag hade gillat ända sedan den dagen. Dagen för ett halvår sedan då min värld hade förändrats. Dagen då snön hade varit nattens sol och han hade stått i dess mittpunkt. Bara stått där och blickat uppåt. Uppåt mot stjärnorna, något jag själv brukar göra så ofta. Sen den dagen hade det känts som om jag hade burit på en hemlighet. Jag visste något om honom som ingen annan gjorde. Ett osynligt band som hade knyts mellan våra själar. Och nu stod han här, framför mig. Och jag var täckt i lera.

”Här,” sa han och räckte fram sin munktröja som han hade tagit av sig. Generat mumlade jag fram något till svar. Han gick till en parkbänk längre bort och satte sig där. Jag tog av min tröja och satte på mig hans. Den hade en konstig, frän doft. Helt underbar. Jag gick bort och satte mig på parkbänken, bredvid honom. Att vara så nära, men ändå så långt borta! Tänk! Säg något fyndigt! Samtidigt som paniken började rusa runt i kroppen så fylldes jag med en annan känsla. En varm, pirrande känsla spred sig igenom mina ådror. Mina kinder blossade upp som den skäraste ros när jag kände hans hand. Hans hand, min hand, våra händer. Sakta, sakta vände jag på huvudet. Hans ögon mötte mina. Det var som att skåda in i en bottenlös brunn. Något farligt, men ändå så fascinerande. Det gick en evighet. Det gick en sekund. Våra läppar möttes i våran första kyss.

 

Här stod jag. Som ett fån. Tjejen jag gillar låg där i leran några meter framför mig. Hon hade blivit rädd för en liten ödla och snubblat ner i leran. Det var så oskyldigt sött. Jag kunde inte låta den här chansen gå förbi.

”Hur gick det?” frågade jag. Hon reste sig sakta upp. Tjejen jag hade gillat sen nästan ett år tillbaka. Ända sen den där sommardagen. Då jag hade cyklat hem ifrån träningen och sett henne där på ängen. Mitt bland blommorna, där hon var den vackraste blomman utav dem alla. Hon hade bara blickat upp mot himlen, något som jag själv brukar göra så ofta. Och jag kände att vi hade något gemensamt. Ett samförstånd. Att hon kunde förstå mig.

”Här,” sa jag och räckte fram min tröja. Hon mumlade bara något till svar. Med tunga steg gick jag till parkbänken en bit därifrån så hon kunde få byta om ifred. Jag kände hur händerna blev kallsvettiga. Hjärnan arbetade på högvarv. Jag kunde inte låta den här chansen gå förbi! Hon kom och satte sig bredvid mig. Det var nu, nu eller aldrig. Jag lät min hand glida över hennes. Sakta vände jag på huvudet och stirrade in i hennes klarblå ögon. Jag drunknade i dem, och tappade behärskningen över mig själv. Jag lutade mig framåt och kysste henne. Och det var våran första kyss.