Alla mina systrar - Judith Lennox
Det är i början av 1900-talet och i staden Sheffield så lever den välbärgade familjen Maclise. Medans modern är sjuk så har fadern fullt upp med att uppfostra de tre sönerna och fyra systrarna. Som döttrar till Joshua Maclise har man väldigt stora krav på sig, vilket inte är enkelt allt leva upp till. Iris, som går på baler och får frieri på frieri men väntar ständigt på någonting bättre, Eva som drömmer om att bli konstnär och studier i London, tystlåtna Marianne som drömmer om den stora kärleken och Clemency, som inte har några särskilda planer och verkar bli den dotter som får stanna hemma och ta hand om den sjuka modern. Alla följer de deras drömmar, men de ändras sedan på grund av ödets nyck och att finna lyckan kan bli svårare än vad de tror.
Vi möter de fyra systrarna i deras hem i London och får sedan följa med dem när dem följer sina drömmar. Därför lever man boken utifrån väldigt många olika perspektiv och miljöer, allt utifrån Londons slumkvarter till paradisön Ceylon. Något de alla fyra systrarna söker efter är kärlek, men inte efter samma slags kärlek. Och frågan är, när vet man om det är kärlek eller inte? Och vilken sort ska man välja för att finna sin egen lycka? Den här boken går igenom många komplexa frågor, på ett väldigt enkelt sätt.
Vad boken speglar särskilt är familjelivet, hur olika man kan vara men ändå stå varandra så pass nära. Och hur det är att växa ifrån varandra, hålla kontakten. Vanligtvis så fastnar inte sådana här alldagliga böcker mig, men denna kändes verklig, som taget ur en riktig historia att man inte kunde undslippa att ryckas med i den. Även fast alla deras öden var väldigt intressanta så blev det lite för mycket på vissa håll och slutet kändes lite som om det kunde ha kommit tidigare. Annars kunde författaren ha fokuserat mera på dem andra historierna som hon verkade lägga lite åt sidan och inte fick det slut dem förtjänade.
Overall – Den var mysig att läsa och något jag gärna ser på film en dag.
Alla mina systrar -
Vi möter de fyra systrarna i deras hem i London och får sedan följa med dem när dem följer sina drömmar. Därför lever man boken utifrån väldigt många olika perspektiv och miljöer, allt utifrån Londons slumkvarter till paradisön Ceylon. Något de alla fyra systrarna söker efter är kärlek, men inte efter samma slags kärlek. Och frågan är, när vet man om det är kärlek eller inte? Och vilken sort ska man välja för att finna sin egen lycka? Den här boken går igenom många komplexa frågor, på ett väldigt enkelt sätt.
Vad boken speglar särskilt är familjelivet, hur olika man kan vara men ändå stå varandra så pass nära. Och hur det är att växa ifrån varandra, hålla kontakten. Vanligtvis så fastnar inte sådana här alldagliga böcker mig, men denna kändes verklig, som taget ur en riktig historia att man inte kunde undslippa att ryckas med i den. Även fast alla deras öden var väldigt intressanta så blev det lite för mycket på vissa håll och slutet kändes lite som om det kunde ha kommit tidigare. Annars kunde författaren ha fokuserat mera på dem andra historierna som hon verkade lägga lite åt sidan och inte fick det slut dem förtjänade.
Overall – Den var mysig att läsa och något jag gärna ser på film en dag.
Alla mina systrar -
and it's the glorius return of the hollow man inside the fearful hat
Klockan lite över ett. Malin avbryter knappandet på tangentbordet när hon hör sin mobil ringa. Sakta så tar hon upp den och tittar på skärmen; privat nummer. Hon svarar lite försiktigt.
"Ja, det är Malin."
"Maaaaliiin, kan du inte fylla på läsk åt mig nu?!". Johannas problem en vanlig torsdagsnatt.
I Florida så har de lag på att avliva alligatorer som är över 1.2 meter långa och aggressiva mot människor.
"Ja, det är Malin."
"Maaaaliiin, kan du inte fylla på läsk åt mig nu?!". Johannas problem en vanlig torsdagsnatt.
I Florida så har de lag på att avliva alligatorer som är över 1.2 meter långa och aggressiva mot människor.
Buzzer Beat - ♥
Jag hade ju en dröm här för några veckor sedan när jag spelade fotboll, och laget hade svarta tröjor (egentligen var dem svart/rosa vilket jag glömde att skriva) och sparkade in en massa svart/rosa bollar i målet? Well, dagen efter hittar jag denna serie, faktiskt är att den hade premiär då. Basketspelare i svart/rosa tröjor. Och jag har nu sett två avsnitt och är helt kär och hungrar efter mer. Naoki är bara för söt. Jag måste se några fler av Yamapi's drama. Men just nu vill jag bara ha mer utav Buzzer beat!
Ensemble, c'est tout
Igår så var jag över hos Matilda med Sara och vi åt någon mystisk god gryta. Sedan tittade vi på filmen "Tillsammans är man mindre ensam", vilket var en riktig besvikelse. Audrey Tautou har alltid haft starka karaktärer men denna var bara blek och dog bort i bakgrunden. Filmen handlar om Camille som hamnar under samma tak som de två olika killarna Franck och Philibert. Ja, det var väl det. Sedan någon gång under filmens lopp kom de närmare varandra, efter typ vart med i två scener tillsammans så var det "Jag står inte ut med dig", regissören lämnade en massa luckor å tittaren som man skulle fylla i själv vad som hade hänt. Och sedan var filmningen usel, hackade och man visste inte riktigt vad den fokuserade på. Den var lost. Precis som regissören när han gjorde denna film.
In those early wavering days
I'm in love with this text and video.
News - weeeeek ♥
Just nu har jag tittat på en massa Japan videos och pratat med Jori på MSN. Men tröttheten börjar ta över mitt sinne och jag kan inte tänka konstigt längre. Jag tänker liksom...normalt. Jag måste gå och gå mina 14timmars sömn!
WHAT THE HELL ?!
Don't believe him! He's a marine! A bad guy!
Eiichiro Oda är ju helt sjuk. Helt sjuk. Hur mycket fantasi och tankeförmåga kan finnas inuti en människa? Här tror man att man vet allt redan och så faller det här ner från en öppen himmel. Jag är fortfarande i chocktillstånd. Liksom, den sanning vi vetat i de förgående 30 volymerna... är lögn. Fan. Jag skulle ju sluta läsa. Jag har ju 4 som står på hyllan och väntar på mig. Men när det handlar om Ace (särskilt en Ace som ska dö) är det svårt att låta bli. Men nu ska jag sluta. Jag tycker inte om sådana här bisarra överraskningar.
One Piece ♥
病気なんだ
This sucks.
I'm Blue Da Ba Dee~
Glasstårta - the only good cake
Igår så var folket över på las dinnah ala johanna Style. Johanna style = oavbrutet med maat! Malin, Sara, Matilda och Sanna kom runt sex och sedan kom Therése runt åtta. Det var meningen att vi skulle äta runt sjutiden men det tog visst längre tid att grilla kött än vad jag trodde... Och sedan hasselbackspotatis, mmm... Jag förstår hur Håkan bara kan äta potatis, jag kan äta hur mycket hasselbackpotatis som helst. Sedan blev det kex, och allas favorit; kladdkaka! Och sedan lite tävlingar förstås. På alla mina middagar så har vi en drickatävling, detta år så var det hallon/lakrits, en riktigt sliskig dryck som många uppskattade. Jag var nästan lite orolig för att de har nästan sluta sälja all äcklig läsk, men så såg jag den stå där på hyllorna,limited edition. Det är som om Willys var förberedd på min ankomst. Therése var den lyckliga segraren! Hm, sedan drog vi ut till det nyöppnade stället, vilket musiken var en stor besvikelse på... Tänk om Sanna var DJ, då skulle det likna något... när vi sedan åkte hem så kom jag på att jag hade glömt o bjuda på chips och godis! Så nu fettar jag på det. Hehe. Kul var det! Tack alla som kom!
Inatt så drömde jag om fotboll. Jag värmde upp i regnet. Jag gick och ställde mig i mål men så kom en massa personer i svarta tröjor och började sparka in svarta/rosa bollar i målet, och jag hatar när bollar är i målet! Så jag blev värsta lack men så kom ett par spelare i Orange och ställde sig precis framför mig och gjorde cirkeln och då skulle inte jag spela. Och då gick jag till sidan och satte mig. Jag tror jag saknar fotbollen. Jag har fortfarande inte sprungit någonting. Shame on Me. Bara för det så tror jag att jag ska göra det nu. Så kommer jag hem lagom i tid till "Kitchen Nightmares"!
Earthquake 14/6 -08
Jag städar lite papper och hittade lite notböcker ifrån japan som jag har skrivit om mina dagar (på lektionerna då jag inte läste böcker, nej, jag pluggade aldrig, sitta 8 timmar på en stol varje dag är inte så kul alla tror) och då hittade jag om jordbävningen!! DUndunduuN!
Så, ska berätta om helgen. Shannon sov över hos mig! =D I fredags så arbetade vi på scrapbooken, till typ ett på natten!! Och sedan på lördag vaknar vi upp till JORDBÄVNING!!!! Jag vaknar, rummet skakar och Shannon sover fridfullt. Jag skakar henne, skriker: SHANNON!! GET UNDER THE TABLE!!! EARTHQUAKE!!! SHannon öppnar genast ögonen, fyllda med panik och rusar (kryper) mot skrivbordet. Jag slänger täcket över mig och rusar dit också. Vid det här läget så ser man typ ingenting för allting skakar så mycket. Jag har täcket över huvudet, Shannon är under bordet, vilket jag inte får plats under, "WHAT ABOUT ME?! MAKE ROOM FOR ME! WHAT ABOUT ME?!" skriker jag förfärad över att jag inte får plats, och i rummet finns det ingenting annat som kan skydda mig. och om taket ramlar in så tror jag inte mitt täcke skyddar mig. Fastän jag har bilder framför mig när taket ramlar ner på mig så tänker jag febrilt på ett ställe jag kan ta skydd. Inga tillbakablickar på livet, bara ständigt tänkande på överlevande, hur ska jag överleva. Medan dem tankarna virvlade runt i huvudet snabbare än ljusets hastighet, så slutade det. Med hjärtat i halsgropen satt vi och bara väntade på att det skulle börja igen. Och sedan började det! Nej, det var bara ett litet efterskalv, och dem följande två dagarna skulle det komma betydligt fler. Alla i huset klarade sig, dem enda skadorna var garderoben som hade ramlat ner, och det var tur att ingen var där under. Det var tur att Shannon sov över hos mig och jag inte satt på tåget som jag brukar göra varje lördag för att åka in till staden. Tur, det var vad vi hade. Och det känns säkert att vet i krissituationer att jag först och främst tänker på att överleva. Och Shannon oroade sig över att jag såg hennes trosor. Haha, poor Shannon xD
Japan, the good old times ;D
Så, ska berätta om helgen. Shannon sov över hos mig! =D I fredags så arbetade vi på scrapbooken, till typ ett på natten!! Och sedan på lördag vaknar vi upp till JORDBÄVNING!!!! Jag vaknar, rummet skakar och Shannon sover fridfullt. Jag skakar henne, skriker: SHANNON!! GET UNDER THE TABLE!!! EARTHQUAKE!!! SHannon öppnar genast ögonen, fyllda med panik och rusar (kryper) mot skrivbordet. Jag slänger täcket över mig och rusar dit också. Vid det här läget så ser man typ ingenting för allting skakar så mycket. Jag har täcket över huvudet, Shannon är under bordet, vilket jag inte får plats under, "WHAT ABOUT ME?! MAKE ROOM FOR ME! WHAT ABOUT ME?!" skriker jag förfärad över att jag inte får plats, och i rummet finns det ingenting annat som kan skydda mig. och om taket ramlar in så tror jag inte mitt täcke skyddar mig. Fastän jag har bilder framför mig när taket ramlar ner på mig så tänker jag febrilt på ett ställe jag kan ta skydd. Inga tillbakablickar på livet, bara ständigt tänkande på överlevande, hur ska jag överleva. Medan dem tankarna virvlade runt i huvudet snabbare än ljusets hastighet, så slutade det. Med hjärtat i halsgropen satt vi och bara väntade på att det skulle börja igen. Och sedan började det! Nej, det var bara ett litet efterskalv, och dem följande två dagarna skulle det komma betydligt fler. Alla i huset klarade sig, dem enda skadorna var garderoben som hade ramlat ner, och det var tur att ingen var där under. Det var tur att Shannon sov över hos mig och jag inte satt på tåget som jag brukar göra varje lördag för att åka in till staden. Tur, det var vad vi hade. Och det känns säkert att vet i krissituationer att jag först och främst tänker på att överleva. Och Shannon oroade sig över att jag såg hennes trosor. Haha, poor Shannon xD
Japan, the good old times ;D
And the Brain shall feast on your face
Solskenet spred sig längs gatan på den tidiga vårmorgonen. Tyler var ute och vandrade när han upptäckte ett tegelhus som solen sken lite starkare på. Han gick fram till fönstret och sträckte på sig så han precis kunde se in. Han kunde inte urkilja sakerna ifrån varandra utan allt han såg var en massa glada färger.
"Vill du komma in?" Tyler vände på sig. I dörröppningen stod en vacker kvinna vars guldlockiga hår såg ut som det dyraste siden i solens glans.
"Om det inte är några problem så, ja tack," svarade Tyler och han kände hur hans kinder blossade upp. Han följde efter henne in i köket. Tvärs igenom så gick det ett snöre, och i mitten där man brukar ha en köksbänk var ett bord fullt av blommor. Tyler kände sig precis som Hans och Greta när dem hade upptäckt häxans stuga. Mitt i sin förundran så kom en norsk blå ara svävandes igenom köket och landade på snöret. Tyler log åt allt det magiska när han plötsligt kände hur något slog honom, hårt. Allt han kunde se innan det svartnade helt var skenet ifrån något guldigt.
Han svamlade i mörker. Han existerade, men samtidigt inte. Han var fångad men samtidigt fri. Ett evigt mörker omslöt sig runt honom.
Tyler öppnade tvärt ögonen. Han flåsade och paniken kröp sig in allt närmare benen på honom. Han hade drömt att han inte kunde röra sig och nu kunde han verkligen inte det. Han låg fastbunden på marken, och när han försökte urskilja sig vart han var så upptäckte han att han bara kunde se på sitt vänstra öga. Med det så kunde han se att det var något vitt, slemmigt som sög sig fast på hans högra halva av asiktet. Det tog inte lång tid innan han insåg att det var en hjärna. Gripen av panik så började han slå huvudet mot väggen, men utan att lyckas. Med fruktan dunkandes i sina öron så hörde han inte hur dörren öppnades och in kom en kvinna, med det vackraste håret och det grymmaste leendet...
Another weird dream I had. Inatt drömde jag om GPS. Sedan skulle min far köpa en GPS. Jag tror mina drömmar för med sig budskap. Jag tror jag ska satsa på att skriva en drömbok, för i min står det bara skit. När man drömde om kakor så var man gradvid eller ville bli mamma, vilket bullshit! Nej, det blir nog bättre om jag skriver den själv!
"Vill du komma in?" Tyler vände på sig. I dörröppningen stod en vacker kvinna vars guldlockiga hår såg ut som det dyraste siden i solens glans.
"Om det inte är några problem så, ja tack," svarade Tyler och han kände hur hans kinder blossade upp. Han följde efter henne in i köket. Tvärs igenom så gick det ett snöre, och i mitten där man brukar ha en köksbänk var ett bord fullt av blommor. Tyler kände sig precis som Hans och Greta när dem hade upptäckt häxans stuga. Mitt i sin förundran så kom en norsk blå ara svävandes igenom köket och landade på snöret. Tyler log åt allt det magiska när han plötsligt kände hur något slog honom, hårt. Allt han kunde se innan det svartnade helt var skenet ifrån något guldigt.
Han svamlade i mörker. Han existerade, men samtidigt inte. Han var fångad men samtidigt fri. Ett evigt mörker omslöt sig runt honom.
Tyler öppnade tvärt ögonen. Han flåsade och paniken kröp sig in allt närmare benen på honom. Han hade drömt att han inte kunde röra sig och nu kunde han verkligen inte det. Han låg fastbunden på marken, och när han försökte urskilja sig vart han var så upptäckte han att han bara kunde se på sitt vänstra öga. Med det så kunde han se att det var något vitt, slemmigt som sög sig fast på hans högra halva av asiktet. Det tog inte lång tid innan han insåg att det var en hjärna. Gripen av panik så började han slå huvudet mot väggen, men utan att lyckas. Med fruktan dunkandes i sina öron så hörde han inte hur dörren öppnades och in kom en kvinna, med det vackraste håret och det grymmaste leendet...
Another weird dream I had. Inatt drömde jag om GPS. Sedan skulle min far köpa en GPS. Jag tror mina drömmar för med sig budskap. Jag tror jag ska satsa på att skriva en drömbok, för i min står det bara skit. När man drömde om kakor så var man gradvid eller ville bli mamma, vilket bullshit! Nej, det blir nog bättre om jag skriver den själv!
Ichi nen go 一年後
Bordet som på vintern förvandlades till en underbar kotatsu ☺
Den 7 Juli 2008 så lämnade jag Japan efter ha varit där precis tio månader. På flygplatsen så kom Ayaka, Seika och hennes pappa och sade farväl till mig. Kimura var den första familjen jag bodde i och trivdes väldigt bra där, det var bara lite jobbigt att behöva bli skjutsad så fort jag ville någonstans. Det var också där jag upptäckte en fantastisk strand en helg, men såklart efter det så blev det dåligt väder. Jag var den sista av JSL-studenterna som lämnade Japan. Det kändes konstigt, att lämna en del av sig själv bakom sig. Jag kommer inte ihåg personen jag var innan Japan. Japan öppnade mina ögon och fick mig att inse fast människor ibland säger att världen är så liten så har dem fel, helt fel. Världen är enorm, det finns mycket att se och många olika slags människor att träffa. Särskilt i Japan, jag saknar japan och dess folk. De är så oerhört trevliga och glada, konstant.
Don't be distracted, follow the rightful path even though it pains you
På ett gammalt fik så såg jag henne. En lycklig, rund gammal dam med en misslyckad permanent. På fingret satt ringen, en träbit formad till en tjock katt. Jag inpräglade hennes lycka i mitt minne, det var för detta jag skulle kämpa för. Människans lycka. Bredvid mig stod nu plötsligt mina två kompanjoner; den mystiska mannen i vit kappa och killen i samma ålder som mig. Vi hade förts samman av en anledning ingen av oss kände till, men vi var beslutsamma att fullfölja vårat uppdrag. Vi begav oss av.
Vi sprang på en bro av is över till islandet, jagade av snöstormar, fallade meteoriter, farorna var oändliga. Till sist såg vi honom när vi hade nått öknen. I soluppgångens mitt så såg han ut som en gud med dem stora musklerna, mustachen som indikerade hans pondus och skuggan som lade sig över oss som om den tittade ned på oss, såg igenom våra själar. Solens beskyddare.
"Följ soluppgångens mitt, avvärj inte från stigen för då skall ni misslyckas." Vi blickade framåt, det verkade vara en evighet av kullar som vi hade framför oss, men likaväl började vi springa.
Vi kom fram till slutet av öknen, en stor bro, som taget ur en film. Mörkret väntade oss på andra sidan. Mina kompanjoner gick före mig. Jag tog ett djupt andetag och följde efter dem. Jag hoppade ned och tog mig en snabb titt omkring, vi var i träsket. Vi sprang, när jag märkte att killen i min ålder hade börjat gå in på en annan stig.
"Nej! Kom tillbaka!" hörde jag hur jag förtvivlat skrek när jag såg honom försvinna. Jag dök in i snåret och lyckades dra tillbaka honom till den rätta stigen. Där vi låg flämtades på stigen så tittade våran kompanjon på oss, fastän man inte kunde se hans ögon så brändes dem ända in i skinnet på en. Han vände sig tvärt och började springa framåt. Vi stumlade upp på våra ben igen, och lagom när jag skulle följa efter honom kände jag hur varm jag blev igenom kroppen. Killen höll mig i ett hårt grepp och tog tag i mina axlar och vände på mig så jag stod öga mot öga med honom. Jag såg fruktan i hans ögon, samma rädsla jag kände. Jag försökte le ett tröstande leende när han närmade sig mig och plötsligt var hans läppar på mina. Han tog tag i min hand och vi började springa allt snabbare.
Vi sprang igenom snåret. Ingen hade koll på hur lång tid som hade passerat, vi visste bara att tiden började bli knappt. Det var då vi nådde vårat mål. Det var en stor ruin, med en gigantisk sol lysande bakom sig, men fastän solen sken så ögonen sved så omringades vi av mörker. Vi såg de tre pelarna vi hade blivit förtäljda om. Sakta gick vi fram till varsin pelare och klättrade upp på dem. Efter några minuter vinkade mannen i den vita kappan att vi skulle gå av. Vi klättrade ned och ställde oss några meter framför dem. Marken började skaka. Plötsligt öppnade sig ett svart hål och killen i min ålder sögs in. Jag skrek. Men mitt skrik överröstades av ett elakt, manisk skratt. Jag blickade upp på mannen i den vita kappan, såg hans skratt när han försvann mitt framför ögonen på mig. Jag var ensam kvar. Ensam.
Och sedan mina vänner, vaknade jag. Helmysko dröm. Men det är kul att skriva ned dem så jag inte glömmer bort dem. Idag så fick jag present ifrån Jessica! En jättebra cdskiva med musik jag aldrig annars lyssnar på, men den är underbart bra. Idag så har jag pysslat med inkscape också. Jag saknar mood'sen ifrån Livejournal så gjorde mina egna. För it makes me happy. Like candy. I have candy. And i will eat it now. :)
Vi sprang på en bro av is över till islandet, jagade av snöstormar, fallade meteoriter, farorna var oändliga. Till sist såg vi honom när vi hade nått öknen. I soluppgångens mitt så såg han ut som en gud med dem stora musklerna, mustachen som indikerade hans pondus och skuggan som lade sig över oss som om den tittade ned på oss, såg igenom våra själar. Solens beskyddare.
"Följ soluppgångens mitt, avvärj inte från stigen för då skall ni misslyckas." Vi blickade framåt, det verkade vara en evighet av kullar som vi hade framför oss, men likaväl började vi springa.
Vi kom fram till slutet av öknen, en stor bro, som taget ur en film. Mörkret väntade oss på andra sidan. Mina kompanjoner gick före mig. Jag tog ett djupt andetag och följde efter dem. Jag hoppade ned och tog mig en snabb titt omkring, vi var i träsket. Vi sprang, när jag märkte att killen i min ålder hade börjat gå in på en annan stig.
"Nej! Kom tillbaka!" hörde jag hur jag förtvivlat skrek när jag såg honom försvinna. Jag dök in i snåret och lyckades dra tillbaka honom till den rätta stigen. Där vi låg flämtades på stigen så tittade våran kompanjon på oss, fastän man inte kunde se hans ögon så brändes dem ända in i skinnet på en. Han vände sig tvärt och började springa framåt. Vi stumlade upp på våra ben igen, och lagom när jag skulle följa efter honom kände jag hur varm jag blev igenom kroppen. Killen höll mig i ett hårt grepp och tog tag i mina axlar och vände på mig så jag stod öga mot öga med honom. Jag såg fruktan i hans ögon, samma rädsla jag kände. Jag försökte le ett tröstande leende när han närmade sig mig och plötsligt var hans läppar på mina. Han tog tag i min hand och vi började springa allt snabbare.
Vi sprang igenom snåret. Ingen hade koll på hur lång tid som hade passerat, vi visste bara att tiden började bli knappt. Det var då vi nådde vårat mål. Det var en stor ruin, med en gigantisk sol lysande bakom sig, men fastän solen sken så ögonen sved så omringades vi av mörker. Vi såg de tre pelarna vi hade blivit förtäljda om. Sakta gick vi fram till varsin pelare och klättrade upp på dem. Efter några minuter vinkade mannen i den vita kappan att vi skulle gå av. Vi klättrade ned och ställde oss några meter framför dem. Marken började skaka. Plötsligt öppnade sig ett svart hål och killen i min ålder sögs in. Jag skrek. Men mitt skrik överröstades av ett elakt, manisk skratt. Jag blickade upp på mannen i den vita kappan, såg hans skratt när han försvann mitt framför ögonen på mig. Jag var ensam kvar. Ensam.
Och sedan mina vänner, vaknade jag. Helmysko dröm. Men det är kul att skriva ned dem så jag inte glömmer bort dem. Idag så fick jag present ifrån Jessica! En jättebra cdskiva med musik jag aldrig annars lyssnar på, men den är underbart bra. Idag så har jag pysslat med inkscape också. Jag saknar mood'sen ifrån Livejournal så gjorde mina egna. För it makes me happy. Like candy. I have candy. And i will eat it now. :)
Where art thou, my own shining knight?
With this beer, I shall save you!
Har spenderat de senaste nätterna med att kolla på "That 70's show". Den serien är bara för rolig! Men jag upptäckte (snokade på wikipedia) att Hyde och Jackie *spoiler alert* inte blir tillsammans förrän i säsong 5. Damn. Jag är snart på säsong 3. Jackie är för härlig. Hon är en sådan person man borde hata, men det går bara inte. Ungefär som Shopaholics Beckie. Den enda jag ogillar i serien är Kelso (Kutcher) bara för han är en odräglig idiot. Hmph. Annars är serien störtskön rakt igenom!
Annars idag; mixcupen. Det är kul att spela ute ibland men det är i målet jag hör hemma. My goal is my castle, är det inte så man säger?
Annars idag; mixcupen. Det är kul att spela ute ibland men det är i målet jag hör hemma. My goal is my castle, är det inte så man säger?
Down that road, a road with plenty of trees.
Denna vecka har jag jobbat. Mitt första jobb. Det har varit extremt pirrigt varje dag, man vet aldrig vad de där små busungarna kan hitta på. Jag undrar om jag var likadan när jag var barn. Ville ha allting, talade om allting. Det är sorgligt att jag inte kommer ihåg. Jag kommer dock ihåg att jag brände sönder tomtens skägg när vi lekte affär. Eller när jag och Malin satt på gungorna och trodde att vi kunde flyga till månen om vi gungade tillräckligt högt (dock så ramlade gungställningen). Allt det där roliga. När tankarna var fria och i världen så fanns alla möjligheter. Man kunde bli vad man ville, göra vad man ville. Man var fri. Barnens tid var en härlig tid. Men jag gillade att växa upp också.
Igår (slash i förrgår) kom Sara och Sanna förbi. Vi satt på altanen, med vinet på bordet som fick en att känna sig lite mera vuxen. Sådana där fina ögonblick man ser i filmer. Det var mysigt, trevligt och befriande. Jag kände mig fri ännu en gång. Att vara runt människor man tycker om får en att glömma livets små bekymmer och man är glad. Bara glad. Vilket jag tycker om att vara. Tack
Igår (slash i förrgår) kom Sara och Sanna förbi. Vi satt på altanen, med vinet på bordet som fick en att känna sig lite mera vuxen. Sådana där fina ögonblick man ser i filmer. Det var mysigt, trevligt och befriande. Jag kände mig fri ännu en gång. Att vara runt människor man tycker om får en att glömma livets små bekymmer och man är glad. Bara glad. Vilket jag tycker om att vara. Tack