På ett gammalt fik så såg jag henne. En lycklig, rund gammal dam med en misslyckad permanent. På fingret satt ringen, en träbit formad till en tjock katt. Jag inpräglade hennes lycka i mitt minne, det var för detta jag skulle kämpa för. Människans lycka. Bredvid mig stod nu plötsligt mina två kompanjoner; den mystiska mannen i vit kappa och killen i samma ålder som mig. Vi hade förts samman av en anledning ingen av oss kände till, men vi var beslutsamma att fullfölja vårat uppdrag. Vi begav oss av.

Vi sprang på en bro av is över till islandet, jagade av snöstormar, fallade meteoriter, farorna var oändliga. Till sist såg vi honom när vi hade nått öknen. I soluppgångens mitt så såg han ut som en gud med dem stora musklerna, mustachen som indikerade hans pondus och skuggan som lade sig över oss som om den tittade ned på oss, såg igenom våra själar. Solens beskyddare.
"Följ soluppgångens mitt, avvärj inte från stigen för då skall ni misslyckas." Vi blickade framåt, det verkade vara en evighet av kullar som vi hade framför oss, men likaväl började vi springa.

Vi kom fram till slutet av öknen, en stor bro, som taget ur en film. Mörkret väntade oss på andra sidan. Mina kompanjoner gick före mig. Jag tog ett djupt andetag och följde efter dem. Jag hoppade ned och tog mig en snabb titt omkring, vi var i träsket. Vi sprang, när jag märkte att killen i min ålder hade börjat gå in på en annan stig.
"Nej! Kom tillbaka!" hörde jag hur jag förtvivlat skrek när jag såg honom försvinna. Jag dök in i snåret och lyckades dra tillbaka honom till den rätta stigen. Där vi låg flämtades på stigen så tittade våran kompanjon på oss, fastän man inte kunde se hans ögon så brändes dem ända in i skinnet på en. Han vände sig tvärt och började springa framåt. Vi stumlade upp på våra ben igen, och lagom när jag skulle följa efter honom kände jag hur varm jag blev igenom kroppen. Killen höll mig i ett hårt grepp och tog tag i mina axlar och vände på mig så jag stod öga mot öga med honom. Jag såg fruktan i hans ögon, samma rädsla jag kände. Jag försökte le ett tröstande leende när han närmade sig mig och plötsligt var hans läppar på mina. Han tog tag i min hand och vi började springa allt snabbare.

Vi sprang igenom snåret. Ingen hade koll på hur lång tid som hade passerat, vi visste bara att tiden började bli knappt. Det var då vi nådde vårat mål. Det var en stor ruin, med en gigantisk sol lysande bakom sig, men fastän solen sken så ögonen sved så omringades vi av mörker. Vi såg de tre pelarna vi hade blivit förtäljda om. Sakta gick vi fram till varsin pelare och klättrade upp på dem. Efter några minuter vinkade mannen i den vita kappan att vi skulle gå av. Vi klättrade ned och ställde oss några meter framför dem. Marken började skaka. Plötsligt öppnade sig ett svart hål och killen i min ålder sögs in. Jag skrek. Men mitt skrik överröstades av ett elakt, manisk skratt. Jag blickade upp på mannen i den vita kappan, såg hans skratt när han försvann mitt framför ögonen på mig. Jag var ensam kvar. Ensam.

Och sedan mina vänner, vaknade jag. Helmysko dröm. Men det är kul att skriva ned dem så jag inte glömmer bort dem. Idag så fick jag present ifrån Jessica! En jättebra cdskiva med musik jag aldrig annars lyssnar på, men den är underbart bra. Idag så har jag pysslat med inkscape också. Jag saknar mood'sen ifrån Livejournal så gjorde mina egna. För it makes me happy. Like candy. I have candy. And i will eat it now. :)