The Soloist
There are 90,000 homeless people in the Ground Los Angeles Area, but how many of them are schizophrenic? We get to follow a true story about a genius who developed schizophrenia and later become homeless.
In the streets of Los Angeles Steve Lopez search for the next story to write about. By coincidence he meets Nathaniel, a deranged homeless man who plays the violin beautifully. There is something about Nathaniel that Lopez can’t shake off, and he decides to look into his story.
“The Soloist” is off to a great start. The characters introduction is brief and interesting, but it doesn’t get further than that. The story loses its touch somewhere in the middle and it just drags on. The extra spice to take it to another level isn’t present. It’s just bland. Neither boring nor interesting. The ending is predictable and the in-between as well. Robert Downey Jr. plays his usual neurotic character and Jamie Foxx is spectacular as Nathaniel.
The streets of Los Angeles is full with homeless people, and in this movie we get to see a side of them you usually don’t get to see, the mental picture. So many homeless people ends up as Nathaniel, they live a normal life until they develop a mental illness. It’s just brief, but these encounters lets the viewer take a closer look how problematic it is today with all the diagnoses and medicine people presumes is going to cure someone. It isn’t that easy, and “The Soloist” shows us that.
It feels like it should be something more. Something awaiting around the corner that will blow my mind away. But there’s not. It’s just the regular walk outside without something spectacular. That is the feeling “The Soloist” will give you. Quite nice, but were expecting more.
The Soloist -
1001! Number 4 - Mr. Nobody
Every path we choose is the right path.
The year is 2092. Nemo Nobody is the only mortal left alive, and his days are soon over. But there is no records of Nemo’s past. So he begin to tell his story; his marriage with Elise, Jean, his search for Anna and the travels to Mars. How the different choices he made in life had different outcomes. Which life is the one he really lived?
“Mr. Nobody” is a masterpiece created by Jaco Van Dormael. Not only is the story itself a masterpiece, but the cinematography exceeds by far. It’s just a joy to the eyes to watch all of its wonders. First it’s the eyes that screams with joy, then the ears bleed sugarcanes while listening to Pierre Van Dormael’s magnificent soundtrack. And then as deeper into the story we gets, it gets more intriguing and you are hooked. Because it peels of layer after layer until it reaches the core, and makes your body shiver with excitement.
The story of making impossible choices, or what consequences one choice can have really makes you think. What interest me the most is how different Nemo is depending on the choices he makes. Even though he is himself, Nemo, in every life his characteristics are so different. Is one person really that dependent on other people to shape one’s personality? It seems like so many choices made Nemo unhappy, and he can’t create his own happiness but is letting the people around him shape who he is. Do we humans really have that little force to change ourselves?
But the movie doesn’t say that there is a right or a wrong answer. It encourages people to live their life despite the choices they make, because every path we chose is the right one. Jared Leto as Nemo covers all of the feelings one can get from a choice – pleasure, pain, heartbreak, desperation, indifference and so many more. Although he only plays Nemo, he plays so many different aspects of Nemo, one can’t help but wonder over his beautiful performance.
This is a movie you can enjoy no matter how many times you watch it, because every time you watch it you realize something that you missed the last time, a clue to a story. “Mr. Nobody” is a masterpiece for ears, eyes, and your mind.
Mr. Nobody -
Arrow - Season 1
It took me some time, but I have finally finished watching Arrow season 1! Before I start ranting about certain events in the show, I will give you my overall opinion of the show.
Superheroes are awesome. But is the vigilante, the hood or commonly known as Green Arrow in the comics really a hero? This question follows through the show and is a dilemma Oliver Queen struggles with. It’s interesting to see him change his way of thought, constantly overweighing what he believes to be right and wrong. But… even though it’s interesting, it’s also a bit confusing. I still haven’t made up my mind about what he is; a hero, or a murderer.
The title of the show is Arrow, but the focus is on Oliver Queen and his peers, and not his alter-ego. That’s a good thing, because all the people around Oliver grew on you as the episodes went forward. They all have characteristics that are unique to their individual’s personality and as the story goes on, as their life and personalities.
Stephen Amell and David Ramsey are portraying some of the best bromance tv has ever seen as Queen and Diggle. Emily Bett Rickards is quite quirky as Felicity, but sometimes it feels like a bad rip-off of Felicia Day’s character Charlie in Supernatural. Thea is just there and annoying in the beginning but she becomes more likeable as the show progress. And then we have Tommy, the best friend, the person who grew on me the most. Tommy is ordinary with real-life problems one could relate to. Oh, there’s also Katie Cassidy’s Laurel, but we hate her. I don’t know why because I loved her as Ruby on Supernatural (yay for Supernatural references!), but the chemistry between her and Stephen Amell is below zero and I pray to the almighty tv-people that he will get another love interest!
The show’s biggest letdown was the lack of main villains, or villains you actually cared about. The closest we got was the huntress and she went down another path than Mr. Queen had planned so, we don’t know what is going to happen to her. She disappeared too quickly. The lack of villains and short-plots episodes made that some episodes felt repeating. And, when you figure out who the villain is or how he is doing it before the main characters, it’s a proof that someone got lazy and a bad episode is ahead of you.
Even though it has it’s up and downs, Arrow is a stable show and gives the feeling it has a lot more to give. There are still many mysteries unanswered, new lovers to be found and then the continuation from all the angst in the season finale, because boy oh boy, that season finale! One of the best I’ve seen. I’m pumped for season two which I hope will be deeper and improve the things I wrote about!
Ds. Tv.com have the best and funniest reviews about Arrow. Did you know that Mr. Amell’s abs was voted as one of the best new characters?
Arrow -
2012 - ett Filmäventyr - Nr. 10
År 2012 var ett år med många bra filmer,och The Hunger Games var en av dem. Jag, Erika och Jocke försökte äta upp en stor popcorn, misslyckades. Utan någon direkt koppling till böckerna så gick jag och såg denna på bio och jag gillade verkligen den! Många jämförde den med Battle Royal, vilket jag kan förstå, men själv ser jag bara liknelser och inte samma histora. Det politiska och de olika människoklasserna gör att denna film blir en av sitt slag. Det är historien som fångar, att försöka göra det omöjliga. Även om Jennifer Lawrence spelar Katniss bra så blev jag lite besviken, efter jag läst böckerna. Där är hon en sådan känslomässig människa, och jag tycker det går lite förlorat. Men bra film, som bör ses, igen. Varför gillade jag den då? Karaktärerna, miljön och historien fångade en helt enkelt!
WALL -E
I en framtid då jorden är täckt av sopor så finns det en liten hjälte som städar upp jorden, dag efter dag – Wall-E. Wall-E är en robot vars syfte är att städa upp jorden, alla andra robotar har slutat fungera och synen till mänskligt liv syns inte till. En dag så landar en rymdfärja på planeten och Wall-E träffar roboten Eve. Tillsammans med Eve så åker Wall-E ut på ett riktigt äventyr som kommer skrivas ned i historieböckerna!
Wall-E toppar IMDBs lista på animerade filmer och jag har svårt att förstå varför. Ja, den var mysig och trevlig – utomordentligt animerad – men speciell? Jag skulle säga nej. I ett försök att visa hur mänskligheten kan komma att se ut om vi fortsätter konsumera och blir allt mindre mänskliga så tycker jag inte att den håller. Det fanns allt för många lösa trådar som fick en att fundera. De var inte vana vid berörning – men barn fanns som de brydde sig om på ett kärleksfullt sätt? De gick aldrig – men de kan om de vill! Det är en fin historia, ja, men alltför många löshål för att den ska fungera.
Det som gör Wall-E så mysig är Eve och Wall-E, två mycket annorlunda robotar som tillsammans hjälper varandra och blir till bättre robotar. Att hitta en vänskap fastän de båda två är så annorlunda, och en förståelse för varandra, det är vad filmen är för mig. Inte något dolt budskap om jordens undergång eller människors fördärv. Då det är alldeles för mycket sådant här så får filmen en trevlig trea av mig i betyg!
Fangirling never dies
Iron Man 2 !
Iron Man 2 -
The Hulk
Lords of Dogtown
Lords of Dogtown – ett namn som tilltalade mig på grund av en enda skådespelare, Heath Ledger. Utan att veta vad jag gett mig in på så skulle jag förflyttas till Kaliforniens 70- tal då en ny era skulle ta vid. Skateboardens era.
I en liten stad längs Kaliforniens kust så bor Stacy, Tony, Jay och Sid, fyra tonårskillar som alla ser upp till Skip, den vuxna mannen som inte verkar ha några problem i livet. De surfar, åker skateboard och festar. En dag inser Skip att det finns pengar att hämta i skateboarden, och de fyra killarna skulle skapa en ny era med sina tricks, men i framgångens spår så nöts deras vänskapsband och allting kommer förändras.
Felfri skådespelarinsats, hjärtat på rätta stället och med ett fartfyllt men även stillsamt berättande så slog sig Lords of Dogtown rakt in i min favoritlista över filmer. Heath Ledger gör en klockfri insats som obesvärad, vuxen människa som verkligen porträtterar någon man kan tänka sig att ungdomar i den åldern ser upp till. Lever livet helt enkelt. Vad som verkligen är beundransvärt är att filmen inte har någon huvudroll. Alla är lika viktiga och man berörs av varje enskild individs historia.
Vad som höjer filmen är slutet. Hur allting vävs så fint tillsammans och man känner en glädje spridas genom hela kroppen. Det var länge sedan jag var så avslappnad då jag såg en film och bara njöt av varje sekund. Lords of Dogtown, en riktig härlig rulle.
Lords of Dogtown -
Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen
The Karate Kid
Familjen Parker ska börja om på nytt i Kina. För den 12-årige Dre Parker blir det allt lättare sagt än gjort. Han kan inte någon kinesiska och under den första dagen så hamnar han i bråk. För att kunna försvara sig mot sina mobbare och få flickan han inte kan hålla sina ögon borta ifrån så börjar han lära sig Kung Fu, dess ädla konst och om att slåss inte allitd handlar om att vinna.
Storyn var inget speciellt, jag förstår inte hur den kunde bli till över 2 timmar! Kändes som evigheter! Och det var så många brister, först så har han sin uniform på sin första skoldagen men blir då tillsagd att man bara har den vid speciella tillfällen. Sedan vid dem speciella tillfällena så har han den inte på sig, wtf?! Grymt störande. Varför åkte dem till Kina i första stället, hans pappa dog och så flyttar man till Kina bara sådär? Lite väl drastiskt beslut. Sedan vad var det för skola han gick på egentligen? Vissa verkade vara rika, andra helt normala. Den bara fanns där, helt randomly.
Skådespeleriet var väl varken fantastiskt eller mähäigt. Gillade att se Jackie Chan som tyst, vis kinesisk man, lite ovanligt! Dem andra karaktärerna hade det inte spelat någon roll vem som hade haft dem, karaktärerna hade inget särskilt speciellt djup eller drag. De var bara där för att finnas till för storyn.
En rulle man kan plöja sig igenom, men jag ser nog hellre orginalet flera gånger än ser denna igen.
Karate Kid -
Kick-Ass
Dave Lizewski är en tillsynes vanlig tonårsnörd. Han har nördiga kompisar, inga tjejer lägger märke till honom och han älskar serietidningar. En dag så funderar han över varför inga vanliga människor blir superhjältar. Utan att finna något bra svar på frågan så bestämmer han sig för att bli stadens beskyddare! Men alla superhjältar har sina kompanjoner och nemesis, Dave inser snart att han kanske har tagit vatten över huvudet...
Den här var konstig. Väldigt konstig. Men konstigt bra! Alla karaktärer kändes väldigt äkta, det kändes som att dessa människor kan faktiskt sitta inne på ett café just nu och diskutera serier. Jag älskar såna filmer, som man kan se framför sig att de kan verkligen hända fast de inte kan det egentligen. Anledningen till det var för att även de små rollerna var verkliga och hade en stor betydelse för huvudkaraktären. Som pappan, hade inte alls mycket screentime, ändå så minns man honom och hans historia!
Aaron Johnson i huvudrollen var helt okej. Nicolas Cage var som vanligt ful i mustach. Christopher Mintz-Plasse var överraskande bra! Jag visste aldrig hur hans karaktär Chris skulle agera och vart han hade sin ståndpunkt egentligen. Han gillade ju serietidningar och Kick-Ass, men han gillade ju även sin far? Lite split-personality där. Me like.
Musiken var så oppasande och konstig att den blev helt underbar till de färgstarka scenerna. De blev ibland lite väl våldsamma, blod splashade här och där, men allt kändes så ironiskt på något konstigt vis... Jag skrattade när det hände, jag vet inte om det var för jag tyckte det var roligt eller för jag var så skräckslagen...
- Underbart konstig! Me likey!
Avatar
Jake Sully ersätter hans bror i Avatar-programmet efter han blivit mördad. Utan att egentligen veta vad han ger sig in i så åker han till en annan planet, och är nedsövd i nästan sex år. Där får han sin egen Avatar, en kopia utav urbefolkningen Na'vi. Han anpassar sig snabbt, men han kommer Na'vi närmare och snart har han svårt att urskilja vad han egentligen är, en Na'vi eller en människa.
Avatar för mig var en stor besvikelse. Jag älskade effekterna, dem var helt underbara, historien var också bra, inte överflödigt bra, utan man kanske kan se den igen. Nej, vad denna film saknar är karaktärer. Karaktärer med djup, innebörd eller ens karaktärer man märker. Trudy (Michelle Rodriguez) hade en stor biroll, men inget djup. Varför agerade hon som hon gjorde? Och Parker (Giovanni Ribsi) en ung man vars hjärta inte verkade vara alltför mörkt. Varför gjorde han som han gjorde? Ingen vet, inte ens dem själva. Dem försökte ge Jake en liten snyfthistoria men den funkade inte särskilt bra. Den spelade ingen roll senare, jag väntade på att den skulle komma upp igen men det gjorde den inte. Ingen brydde sig om karaktärerna, utan satsade allt på effekter och historien. Det fungerar för de flesta, men inte för mig.
Historien känns som en annorlunda krigshistoria. En sida vill ha något och gör allt för att få det. Den andra sidan gör allt för att skydda sig själva och sedan så vinner den "goda" sidan. Min fråga är: Vad gjorde människor på Pandora i första stället? Sex år bort, råkade dem bara åka dit? Vad hände med jorden? Så många frågor som inte var besvarade. Istället fokuserades allt på Pandora och vil lärde känna Na'vi. Jag hade hellre sett denna film i stil med 10 000 B.C att det handlade om en urinvånare eller någon från de andra klanerna kom och blev speciell på något sätt.
Den är ett mästerverk i effekter, men inte ett filmmästerverk.
- Värd att se! Njuter av effekterna och en annorlunda historia! :)
Nick och Norahs oändliga låtlista
Nick har fortfarande inte kommit över sin förra tjej och i desperata försök att få tillbaka henne ger han henne cd-skivor med hans känslor på. Vad Nick inte vet är att dessa cd-skivor går ett ödesdigert öde till möte; papperskorgen. Men Norah fångar upp några av dem och blir kär i musiken och undrar vem personen bakom dessa skivor egentligen är. Under en natt så korsas deras vägar och de ger sig ut i New Yorks mörker för att finna deras favoritband som har en spelning på hemlig plats.
Som de flesta av Michael Ceras filmer så är denna inget undantag utan är ännu en söt, mysig tonårsromantiksfilm. Dock så är Michael Cera inte heller något undantag, han gör ännu en roll som blyg, lite nördig tonårskille. tro mig, jag gillar de rollerna, men bredvid den färgstarka Kat Dennings så bleknar han bort lite. Dels så är det också för vi får inte veta så mycket om Nick, förutom att han blivit dumpad av en tillsynes väldigt elak tjej. Norah har mer djup, vilket jag önskar att Nick också hade.
Annars så fungerar filmen utmärkt med dess bikaraktärer, historier och framförallt miljön. New York på natten, staden som aldrig sover och där tillsynes allt kan hända och ingenting är omöjligt. De olika ställena de är på, hur allting passar in i bilden man har av en natt i New York med småäventyr som är så spännande för stunden, och blir ett minne för livet.
- mysig film som ger en ett leende på läpparna! :)
The Imaginarium of Doctor Parnassus
The Happening
Det är en vanlig dag i Central park, New York. Men plötsligt tycks världen stannas upp och inom loppet av några sekunder så börjar folk ta självmord. Elliot och hans fru bor i Philadelphia och bestämmer sig för att fly tillsammans med deras vänner. Men på vägen så stannar deras tåg upp och de har förlorat all kontakt med omvärlden. Terrorister, utomjordingar, ingen vet orsaken. Elliot och hans grupp fortsätter att fly ifrån det okända samtidigt som de försöker luska ut vad som egentligen händer, varför folk egentligen tar självmord utan anledning.
M. Night Shyamalan har gjort några riktiga mästerverk och floppar förut, den här hamnar dock någonstans i mitten. Skådespeleriet var ganska platt med tafatta dialoger men allt annat i filmen stämde. Filmningen, fotona och framför allt musiken som gjorde att rysningarna for igenom kroppen ständigt. Man satt på helspänn filmen igenom och rös av det fruktansvärda. Vissa scener etsar fast sig i minnet och är så bisarra och hemska att man har svårt att titta på dem, men de är ju så underbart hemska.
Det var länge sedan en sådan här nagelbitare släpptes och den var en riktigt njutning att se. Filmer om ett osynligt hot biter sig alltid fast för ovetskap är något av det värsta som finns. Och är det något M. Night Shyamalan är bra på så är det att veta människans rädslor.
The Happening -
Ensemble, c'est tout
Even though it's over... there is more!
Och vi får ju inte glömma Sagan om de Bannlysta, en äkta svensk klassiker! :')