A helicopter. How hard can it be?
Det var en väldigt stor lyxkryssare. Varför jag var här, kunde jag inte minnas, personerna var lika kända som arbetare på McDonalds. Men jag tänkte att jag skulle göra det bästa av tiden. Vi samlades uppe på däck, då kvinnan som såg ut som Felicity Hoffman plötsligt sköts upp i luften. Hängandes där, vi andra såg på. Sedan något bakom henne. En skepnad. Jag kollade mig omkring. Ingen annan verkar ha upptäckt det. Hon föll ned till marken igen. Alla var runt henne, för att sedan gå tillbaka till sina hytter. De närmsta dagarna så kände jag att något alltid var mig tätt i hälarna. En känsla. Obehag. Rysningar. Jag gick in till poolen där jag såg män med skjutvapen och skyddsvästar sitta hukade i trappan. Jag förstod ingenting.
"Vad gör ni här?" frågade jag. De riktade skjutvapnet mot mig och lossade ett skott. Jag sprang därifrån innan hela helvetet bröt lös. Jag var tvungen att komma iväg från båten. Helikoptern! Med mina ben svävandes bakom mig så var jag på toppen av båten med en kvinna. Med snabba steg så klev vi in i helikoptern. Utan förkunskaper så startade jag den, lyfte styrspaken uppåt och vi var iväg. Vi seglade över havet, om än så ostadigt. Vi nådde till en by och jag hörde skottlossningar. Männen var här. Med en snabb nödlandning så var vi nere på marken och flykten börjaded
Above and Higher!
Barnen lekte och hade roligt på tivolit. Jag själv letade efter vad jag får mest ut av tivolin. Den attraktiva klon. I utkanten så hittade jag den, icke fungerande. Teknikarn som jag är så försökte jag fixa den. Istället för att nu vara en rolig klo hade den förvandlats till en tråkig studsbollsmaskin. Meningen att vara kvar var som bortspolad. Jag begav mig mot den mörka skogen. Isande vindar piskade mig i ansiktet och en känsla av obehag spred sig genom kroppen. Jag blickade ned mot marken. En vit klänning låg där oskyldigt på marken. Nästan lite för oskyldigt. Helt utan förvarning så rycktes den tillbaka och sköt upp i luften! Ut ur tomma intet så växte en kvinnokropp fram. Skräckslaget såg jag på hur den livlösa kroppen föll med ett dån ned till marken för att sedan släpas in i skogens mörker. Jag vände mig snabbt för att återvända till tivolits trygghet då ett par jättehänder slöts omkring mig. Jag slungades upp i luften och såg ned på gärningsmannen. Jättelikaspöken. Tivolits glada musik var borta. Utan att veta hur började jag flyga över staden. De var ute efter mig. Människorna på marken pekade på mig. De hade blivit omvända. Hus vars lampor var tända, hur vars lampor var släckta. Jag visste inte vilka som var fienden. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var ensam.
Dumbledore heter Humlesnurr på norska, om någon är intresserad. Annars är det lite rolig fakta. Bara sådär.
Dumbledore heter Humlesnurr på norska, om någon är intresserad. Annars är det lite rolig fakta. Bara sådär.
The lingering Thoughts that won't Disappear
Snön dalade sakta ned till marken. De höga tegelhusen reste sig likt murar längs gatan i ett utav New Yorks kvarter. Jag visste inte hur jag skulle göra det. Men vi hade inte något val, det var nu eller aldrig. Min partner, också helt klädd i svart, ledde in mig i en av springorna mellan husen.
"Vi måste klättra upp här," sa han. Jag blickade uppåt. Det var en bit upp, men jag hoppade upp och tog ett fäste. Min färd uppåt började. Jag var snabbare än min partner, min partner som jag egentligen inte visste något om. Utan att lägga några tankar på att han föll lite bakom så fortsatte jag min färd uppåt. Snön yrde omkring mig, händerna började förlora sin känsel. Men jag kunde inte ge upp! Till sist så nådde jag kanten. Jag hävde mig upp över den. Månen lyste över den vita ytan. Det var helt vitt. Min partner klättrade upp bredvid mig.
"Det är fel hus! Vi skulle vara på den andra sidan!" skrek jag. Han vände sig om och jag såg för första gången hans ansikte. Det var LL Cool J. Huh, tänkte jag lite förundrat. Vad gör han är? Mitt i min förvirring så försvann marken under oss och jag landade i en gigantisk säng. Shit! Vi hade misslyckats. Vi var nu i hennes territorium.
Jaa, jag undrar vad du gör i mina drömmar LL Cool J, han fanns i alla fall inte med i drömboken, haha! Men, nu över till nästa dröm!
Jag var lite förvånad över hur långt bort kassan var. Innan jag visste ordet så var jag framme och jag hade inte bestämt mig om jag skulle ha något mer än en äppelpaj, mellan pommes och en sundae naturell. Ville jag även ha en dipsås? Jag fick ingen tid att fundera över det så jag skrek ´En Äppelpaj!!´ så han vid disken långt där borta skulle höra vad jag sa. Hans läppar rörde sig men i surret runtomkring var det omöjligt att höra vad han sa. Jag gestikulerade att jag inte hörde vad han sa, men han tog brickan och knuffade iväg den längst disken. Jag försökte protestera och mitt i allt så kom en liten, tjock unge och snodde min äppelpaj.
"Hey!" Han vände sig om och gav det mest elaka leende. Suck, jag orkade inte. Jag tittade omkring i rummet, såg en kassa lite längre bort där kassören inte var tre meter bort. Jag tog min bricka och började vandra ditåt. Sakta och säkert så sa jag min beställning. En äppelpaj, en pommes och en sundae naturell. Hon gick iväg, gav mig pajen. Men! Sundae naturellen var gigantiskt! Genast började paniken sprida sig i kroppen. Så mycket pengar hade jag ju inte med mig... Plötsligt knuffade han mig i ryggen. Han. Viskade i mitt öra. Värmen spred sig i hela kroppen. Våra blickar stannde med varandra och han log. Utan att kunna förhindra det så fick jag världens leende på läpparna. Hur länge stod jag där? Bara lycklig? Länge. Innan jag visste ordet om det så var alla borta. resturangen var tom. Och kvar hade jag inte min äppelpaj, utan kassören hade gett mig en blåbärvanilj.
Lite arbetsskaddad tror jag där. Igår så käkade jag bara en gång. Lite spagetti och god skinksås. Meen, tyvärr så är det inte bra nästa dag upptäckte jag. Innebandymatcherna var dock inga katastrofer men kände mig lite yr och så. Oops.
"Vi måste klättra upp här," sa han. Jag blickade uppåt. Det var en bit upp, men jag hoppade upp och tog ett fäste. Min färd uppåt började. Jag var snabbare än min partner, min partner som jag egentligen inte visste något om. Utan att lägga några tankar på att han föll lite bakom så fortsatte jag min färd uppåt. Snön yrde omkring mig, händerna började förlora sin känsel. Men jag kunde inte ge upp! Till sist så nådde jag kanten. Jag hävde mig upp över den. Månen lyste över den vita ytan. Det var helt vitt. Min partner klättrade upp bredvid mig.
"Det är fel hus! Vi skulle vara på den andra sidan!" skrek jag. Han vände sig om och jag såg för första gången hans ansikte. Det var LL Cool J. Huh, tänkte jag lite förundrat. Vad gör han är? Mitt i min förvirring så försvann marken under oss och jag landade i en gigantisk säng. Shit! Vi hade misslyckats. Vi var nu i hennes territorium.
Jaa, jag undrar vad du gör i mina drömmar LL Cool J, han fanns i alla fall inte med i drömboken, haha! Men, nu över till nästa dröm!
Jag var lite förvånad över hur långt bort kassan var. Innan jag visste ordet så var jag framme och jag hade inte bestämt mig om jag skulle ha något mer än en äppelpaj, mellan pommes och en sundae naturell. Ville jag även ha en dipsås? Jag fick ingen tid att fundera över det så jag skrek ´En Äppelpaj!!´ så han vid disken långt där borta skulle höra vad jag sa. Hans läppar rörde sig men i surret runtomkring var det omöjligt att höra vad han sa. Jag gestikulerade att jag inte hörde vad han sa, men han tog brickan och knuffade iväg den längst disken. Jag försökte protestera och mitt i allt så kom en liten, tjock unge och snodde min äppelpaj.
"Hey!" Han vände sig om och gav det mest elaka leende. Suck, jag orkade inte. Jag tittade omkring i rummet, såg en kassa lite längre bort där kassören inte var tre meter bort. Jag tog min bricka och började vandra ditåt. Sakta och säkert så sa jag min beställning. En äppelpaj, en pommes och en sundae naturell. Hon gick iväg, gav mig pajen. Men! Sundae naturellen var gigantiskt! Genast började paniken sprida sig i kroppen. Så mycket pengar hade jag ju inte med mig... Plötsligt knuffade han mig i ryggen. Han. Viskade i mitt öra. Värmen spred sig i hela kroppen. Våra blickar stannde med varandra och han log. Utan att kunna förhindra det så fick jag världens leende på läpparna. Hur länge stod jag där? Bara lycklig? Länge. Innan jag visste ordet om det så var alla borta. resturangen var tom. Och kvar hade jag inte min äppelpaj, utan kassören hade gett mig en blåbärvanilj.
Lite arbetsskaddad tror jag där. Igår så käkade jag bara en gång. Lite spagetti och god skinksås. Meen, tyvärr så är det inte bra nästa dag upptäckte jag. Innebandymatcherna var dock inga katastrofer men kände mig lite yr och så. Oops.
Fly high my Pidgeot!
Ännu en dag i fångenskap. Jag visste inte om min slavdrivare var kines eller korean, det var en fråga som fick min hjärna att koppla bort smärtan. Också min fågel, Timmy. Men idag, idag var annorlunda. För jag kände att dem var mig på spåren. Innan min slavdrivare hann se mig slet jag tag i Timmy och sprang ut på dem trånga gatorna. I ett höghus vid hörnet hoppade jag upp på balkongen då jag kunde se dem där borta. En katt och en Pidgeotto, lika stora som Globen själv. Jag var tvungen att fly. Snabbt slet jag upp pokébollen hur min ficka på min citrongula klänning och kastade ut den bland träden.
"Pidgeot, go!" skrek jag och Pidgeot kom ut i ett rött sken. Snabbt hoppade jag på hans rygg och jag kände hur jättepidgeotton och katten vände sina blickar på mig. Med Timmy i en stadig hand så flög vi, över träden, bort, längre än jag någonsin varit förut. Sedan så drogs vi nedåt, jag hörde på Pidgeys skrik att det inte var meningen. Vi landade vid min slavdrivares hus. Jag var tillbaka där jag hade börjat. Oförmögen att komprehera vad som hade hänt kände jag en knack på min axel. Bakom mig stod den sötaste japan jag någonsin skådat. Hans ögon lyste av ödmjukhet.
"Jag har letat efter dig,"sade han. "Kom". Han tog min hand och vi var borta. Med Timmy på min axel så stod jag där. Väntade på hans kast. Slog iväg bollen, långt, långt bort. För jag var den legendariske högerarmen. Baseboll-legenden man hade väntat på. Cheerleadernsquaden hejade bara på mig. Han log bara för mig.
"Pidgeot, go!" skrek jag och Pidgeot kom ut i ett rött sken. Snabbt hoppade jag på hans rygg och jag kände hur jättepidgeotton och katten vände sina blickar på mig. Med Timmy i en stadig hand så flög vi, över träden, bort, längre än jag någonsin varit förut. Sedan så drogs vi nedåt, jag hörde på Pidgeys skrik att det inte var meningen. Vi landade vid min slavdrivares hus. Jag var tillbaka där jag hade börjat. Oförmögen att komprehera vad som hade hänt kände jag en knack på min axel. Bakom mig stod den sötaste japan jag någonsin skådat. Hans ögon lyste av ödmjukhet.
"Jag har letat efter dig,"sade han. "Kom". Han tog min hand och vi var borta. Med Timmy på min axel så stod jag där. Väntade på hans kast. Slog iväg bollen, långt, långt bort. För jag var den legendariske högerarmen. Baseboll-legenden man hade väntat på. Cheerleadernsquaden hejade bara på mig. Han log bara för mig.
Hm, jag undrar vad detta betyder. Den stora Pokémonen och katten var alla fall coola. Tänk om jag kunde göra en film utav alla mina drömmar!
If only that was smile real
Jag hade bestämt mig. Det var dags för en förändring. Med lite lätt darrande röst så beställde jag för en gångs skull INTE choklad och vanilj glass utan kokosboll och lemon sourbet. Jag fick min kokosbollglass i bägaren direkt, men var tvungen att vänta på lemon sourbet, den var tydligen eftertraktad för killen med det axellånga mörka håret i baren var tvungen att göra ny. Men inte mig emot, det var ganska skönt att stå här en stund. Mina systrar satt vid ett bord längre bort, jag undrade vart vi var. Inte på stranden, men inte i stan. Det var en mystisk plats.
"Ska du inte äta upp den där?" frågade killen med det axellånga håret. Jag blev med ens medveten om mig själv, men istället för att vara mitt vanliga tafatta jag så lyckades jag faktiskt komma med några fyndiga meningar till svar. Det var som en annan person hade tagit över mig. Nu verkade äntligen som om min lemon sourbet skulle vara färdig. Han tog en cheeseburgare och pressade den genom något sorts verktyg in i min bägare. Jag blev lite förundrad, är detta lemon sourbet? Men jag vågade smaka och det smakade absolut underbart. Detta måste vara något hemligt recept för killen blinkade, som om jag kände till något som jag inte borde. Jag satt där i det mörka glassen och njöt av tillvaron.
Jag är sugen på glass.
"Ska du inte äta upp den där?" frågade killen med det axellånga håret. Jag blev med ens medveten om mig själv, men istället för att vara mitt vanliga tafatta jag så lyckades jag faktiskt komma med några fyndiga meningar till svar. Det var som en annan person hade tagit över mig. Nu verkade äntligen som om min lemon sourbet skulle vara färdig. Han tog en cheeseburgare och pressade den genom något sorts verktyg in i min bägare. Jag blev lite förundrad, är detta lemon sourbet? Men jag vågade smaka och det smakade absolut underbart. Detta måste vara något hemligt recept för killen blinkade, som om jag kände till något som jag inte borde. Jag satt där i det mörka glassen och njöt av tillvaron.
Jag är sugen på glass.
And the Brain shall feast on your face
Solskenet spred sig längs gatan på den tidiga vårmorgonen. Tyler var ute och vandrade när han upptäckte ett tegelhus som solen sken lite starkare på. Han gick fram till fönstret och sträckte på sig så han precis kunde se in. Han kunde inte urkilja sakerna ifrån varandra utan allt han såg var en massa glada färger.
"Vill du komma in?" Tyler vände på sig. I dörröppningen stod en vacker kvinna vars guldlockiga hår såg ut som det dyraste siden i solens glans.
"Om det inte är några problem så, ja tack," svarade Tyler och han kände hur hans kinder blossade upp. Han följde efter henne in i köket. Tvärs igenom så gick det ett snöre, och i mitten där man brukar ha en köksbänk var ett bord fullt av blommor. Tyler kände sig precis som Hans och Greta när dem hade upptäckt häxans stuga. Mitt i sin förundran så kom en norsk blå ara svävandes igenom köket och landade på snöret. Tyler log åt allt det magiska när han plötsligt kände hur något slog honom, hårt. Allt han kunde se innan det svartnade helt var skenet ifrån något guldigt.
Han svamlade i mörker. Han existerade, men samtidigt inte. Han var fångad men samtidigt fri. Ett evigt mörker omslöt sig runt honom.
Tyler öppnade tvärt ögonen. Han flåsade och paniken kröp sig in allt närmare benen på honom. Han hade drömt att han inte kunde röra sig och nu kunde han verkligen inte det. Han låg fastbunden på marken, och när han försökte urskilja sig vart han var så upptäckte han att han bara kunde se på sitt vänstra öga. Med det så kunde han se att det var något vitt, slemmigt som sög sig fast på hans högra halva av asiktet. Det tog inte lång tid innan han insåg att det var en hjärna. Gripen av panik så började han slå huvudet mot väggen, men utan att lyckas. Med fruktan dunkandes i sina öron så hörde han inte hur dörren öppnades och in kom en kvinna, med det vackraste håret och det grymmaste leendet...
Another weird dream I had. Inatt drömde jag om GPS. Sedan skulle min far köpa en GPS. Jag tror mina drömmar för med sig budskap. Jag tror jag ska satsa på att skriva en drömbok, för i min står det bara skit. När man drömde om kakor så var man gradvid eller ville bli mamma, vilket bullshit! Nej, det blir nog bättre om jag skriver den själv!
"Vill du komma in?" Tyler vände på sig. I dörröppningen stod en vacker kvinna vars guldlockiga hår såg ut som det dyraste siden i solens glans.
"Om det inte är några problem så, ja tack," svarade Tyler och han kände hur hans kinder blossade upp. Han följde efter henne in i köket. Tvärs igenom så gick det ett snöre, och i mitten där man brukar ha en köksbänk var ett bord fullt av blommor. Tyler kände sig precis som Hans och Greta när dem hade upptäckt häxans stuga. Mitt i sin förundran så kom en norsk blå ara svävandes igenom köket och landade på snöret. Tyler log åt allt det magiska när han plötsligt kände hur något slog honom, hårt. Allt han kunde se innan det svartnade helt var skenet ifrån något guldigt.
Han svamlade i mörker. Han existerade, men samtidigt inte. Han var fångad men samtidigt fri. Ett evigt mörker omslöt sig runt honom.
Tyler öppnade tvärt ögonen. Han flåsade och paniken kröp sig in allt närmare benen på honom. Han hade drömt att han inte kunde röra sig och nu kunde han verkligen inte det. Han låg fastbunden på marken, och när han försökte urskilja sig vart han var så upptäckte han att han bara kunde se på sitt vänstra öga. Med det så kunde han se att det var något vitt, slemmigt som sög sig fast på hans högra halva av asiktet. Det tog inte lång tid innan han insåg att det var en hjärna. Gripen av panik så började han slå huvudet mot väggen, men utan att lyckas. Med fruktan dunkandes i sina öron så hörde han inte hur dörren öppnades och in kom en kvinna, med det vackraste håret och det grymmaste leendet...
Another weird dream I had. Inatt drömde jag om GPS. Sedan skulle min far köpa en GPS. Jag tror mina drömmar för med sig budskap. Jag tror jag ska satsa på att skriva en drömbok, för i min står det bara skit. När man drömde om kakor så var man gradvid eller ville bli mamma, vilket bullshit! Nej, det blir nog bättre om jag skriver den själv!
Don't be distracted, follow the rightful path even though it pains you
På ett gammalt fik så såg jag henne. En lycklig, rund gammal dam med en misslyckad permanent. På fingret satt ringen, en träbit formad till en tjock katt. Jag inpräglade hennes lycka i mitt minne, det var för detta jag skulle kämpa för. Människans lycka. Bredvid mig stod nu plötsligt mina två kompanjoner; den mystiska mannen i vit kappa och killen i samma ålder som mig. Vi hade förts samman av en anledning ingen av oss kände till, men vi var beslutsamma att fullfölja vårat uppdrag. Vi begav oss av.
Vi sprang på en bro av is över till islandet, jagade av snöstormar, fallade meteoriter, farorna var oändliga. Till sist såg vi honom när vi hade nått öknen. I soluppgångens mitt så såg han ut som en gud med dem stora musklerna, mustachen som indikerade hans pondus och skuggan som lade sig över oss som om den tittade ned på oss, såg igenom våra själar. Solens beskyddare.
"Följ soluppgångens mitt, avvärj inte från stigen för då skall ni misslyckas." Vi blickade framåt, det verkade vara en evighet av kullar som vi hade framför oss, men likaväl började vi springa.
Vi kom fram till slutet av öknen, en stor bro, som taget ur en film. Mörkret väntade oss på andra sidan. Mina kompanjoner gick före mig. Jag tog ett djupt andetag och följde efter dem. Jag hoppade ned och tog mig en snabb titt omkring, vi var i träsket. Vi sprang, när jag märkte att killen i min ålder hade börjat gå in på en annan stig.
"Nej! Kom tillbaka!" hörde jag hur jag förtvivlat skrek när jag såg honom försvinna. Jag dök in i snåret och lyckades dra tillbaka honom till den rätta stigen. Där vi låg flämtades på stigen så tittade våran kompanjon på oss, fastän man inte kunde se hans ögon så brändes dem ända in i skinnet på en. Han vände sig tvärt och började springa framåt. Vi stumlade upp på våra ben igen, och lagom när jag skulle följa efter honom kände jag hur varm jag blev igenom kroppen. Killen höll mig i ett hårt grepp och tog tag i mina axlar och vände på mig så jag stod öga mot öga med honom. Jag såg fruktan i hans ögon, samma rädsla jag kände. Jag försökte le ett tröstande leende när han närmade sig mig och plötsligt var hans läppar på mina. Han tog tag i min hand och vi började springa allt snabbare.
Vi sprang igenom snåret. Ingen hade koll på hur lång tid som hade passerat, vi visste bara att tiden började bli knappt. Det var då vi nådde vårat mål. Det var en stor ruin, med en gigantisk sol lysande bakom sig, men fastän solen sken så ögonen sved så omringades vi av mörker. Vi såg de tre pelarna vi hade blivit förtäljda om. Sakta gick vi fram till varsin pelare och klättrade upp på dem. Efter några minuter vinkade mannen i den vita kappan att vi skulle gå av. Vi klättrade ned och ställde oss några meter framför dem. Marken började skaka. Plötsligt öppnade sig ett svart hål och killen i min ålder sögs in. Jag skrek. Men mitt skrik överröstades av ett elakt, manisk skratt. Jag blickade upp på mannen i den vita kappan, såg hans skratt när han försvann mitt framför ögonen på mig. Jag var ensam kvar. Ensam.
Och sedan mina vänner, vaknade jag. Helmysko dröm. Men det är kul att skriva ned dem så jag inte glömmer bort dem. Idag så fick jag present ifrån Jessica! En jättebra cdskiva med musik jag aldrig annars lyssnar på, men den är underbart bra. Idag så har jag pysslat med inkscape också. Jag saknar mood'sen ifrån Livejournal så gjorde mina egna. För it makes me happy. Like candy. I have candy. And i will eat it now. :)
Vi sprang på en bro av is över till islandet, jagade av snöstormar, fallade meteoriter, farorna var oändliga. Till sist såg vi honom när vi hade nått öknen. I soluppgångens mitt så såg han ut som en gud med dem stora musklerna, mustachen som indikerade hans pondus och skuggan som lade sig över oss som om den tittade ned på oss, såg igenom våra själar. Solens beskyddare.
"Följ soluppgångens mitt, avvärj inte från stigen för då skall ni misslyckas." Vi blickade framåt, det verkade vara en evighet av kullar som vi hade framför oss, men likaväl började vi springa.
Vi kom fram till slutet av öknen, en stor bro, som taget ur en film. Mörkret väntade oss på andra sidan. Mina kompanjoner gick före mig. Jag tog ett djupt andetag och följde efter dem. Jag hoppade ned och tog mig en snabb titt omkring, vi var i träsket. Vi sprang, när jag märkte att killen i min ålder hade börjat gå in på en annan stig.
"Nej! Kom tillbaka!" hörde jag hur jag förtvivlat skrek när jag såg honom försvinna. Jag dök in i snåret och lyckades dra tillbaka honom till den rätta stigen. Där vi låg flämtades på stigen så tittade våran kompanjon på oss, fastän man inte kunde se hans ögon så brändes dem ända in i skinnet på en. Han vände sig tvärt och började springa framåt. Vi stumlade upp på våra ben igen, och lagom när jag skulle följa efter honom kände jag hur varm jag blev igenom kroppen. Killen höll mig i ett hårt grepp och tog tag i mina axlar och vände på mig så jag stod öga mot öga med honom. Jag såg fruktan i hans ögon, samma rädsla jag kände. Jag försökte le ett tröstande leende när han närmade sig mig och plötsligt var hans läppar på mina. Han tog tag i min hand och vi började springa allt snabbare.
Vi sprang igenom snåret. Ingen hade koll på hur lång tid som hade passerat, vi visste bara att tiden började bli knappt. Det var då vi nådde vårat mål. Det var en stor ruin, med en gigantisk sol lysande bakom sig, men fastän solen sken så ögonen sved så omringades vi av mörker. Vi såg de tre pelarna vi hade blivit förtäljda om. Sakta gick vi fram till varsin pelare och klättrade upp på dem. Efter några minuter vinkade mannen i den vita kappan att vi skulle gå av. Vi klättrade ned och ställde oss några meter framför dem. Marken började skaka. Plötsligt öppnade sig ett svart hål och killen i min ålder sögs in. Jag skrek. Men mitt skrik överröstades av ett elakt, manisk skratt. Jag blickade upp på mannen i den vita kappan, såg hans skratt när han försvann mitt framför ögonen på mig. Jag var ensam kvar. Ensam.
Och sedan mina vänner, vaknade jag. Helmysko dröm. Men det är kul att skriva ned dem så jag inte glömmer bort dem. Idag så fick jag present ifrån Jessica! En jättebra cdskiva med musik jag aldrig annars lyssnar på, men den är underbart bra. Idag så har jag pysslat med inkscape också. Jag saknar mood'sen ifrån Livejournal så gjorde mina egna. För it makes me happy. Like candy. I have candy. And i will eat it now. :)