A helicopter. How hard can it be?
Det var en väldigt stor lyxkryssare. Varför jag var här, kunde jag inte minnas, personerna var lika kända som arbetare på McDonalds. Men jag tänkte att jag skulle göra det bästa av tiden. Vi samlades uppe på däck, då kvinnan som såg ut som Felicity Hoffman plötsligt sköts upp i luften. Hängandes där, vi andra såg på. Sedan något bakom henne. En skepnad. Jag kollade mig omkring. Ingen annan verkar ha upptäckt det. Hon föll ned till marken igen. Alla var runt henne, för att sedan gå tillbaka till sina hytter. De närmsta dagarna så kände jag att något alltid var mig tätt i hälarna. En känsla. Obehag. Rysningar. Jag gick in till poolen där jag såg män med skjutvapen och skyddsvästar sitta hukade i trappan. Jag förstod ingenting.
"Vad gör ni här?" frågade jag. De riktade skjutvapnet mot mig och lossade ett skott. Jag sprang därifrån innan hela helvetet bröt lös. Jag var tvungen att komma iväg från båten. Helikoptern! Med mina ben svävandes bakom mig så var jag på toppen av båten med en kvinna. Med snabba steg så klev vi in i helikoptern. Utan förkunskaper så startade jag den, lyfte styrspaken uppåt och vi var iväg. Vi seglade över havet, om än så ostadigt. Vi nådde till en by och jag hörde skottlossningar. Männen var här. Med en snabb nödlandning så var vi nere på marken och flykten börjaded
Kommentarer
Trackback