Fly high my Pidgeot!
Ännu en dag i fångenskap. Jag visste inte om min slavdrivare var kines eller korean, det var en fråga som fick min hjärna att koppla bort smärtan. Också min fågel, Timmy. Men idag, idag var annorlunda. För jag kände att dem var mig på spåren. Innan min slavdrivare hann se mig slet jag tag i Timmy och sprang ut på dem trånga gatorna. I ett höghus vid hörnet hoppade jag upp på balkongen då jag kunde se dem där borta. En katt och en Pidgeotto, lika stora som Globen själv. Jag var tvungen att fly. Snabbt slet jag upp pokébollen hur min ficka på min citrongula klänning och kastade ut den bland träden.
"Pidgeot, go!" skrek jag och Pidgeot kom ut i ett rött sken. Snabbt hoppade jag på hans rygg och jag kände hur jättepidgeotton och katten vände sina blickar på mig. Med Timmy i en stadig hand så flög vi, över träden, bort, längre än jag någonsin varit förut. Sedan så drogs vi nedåt, jag hörde på Pidgeys skrik att det inte var meningen. Vi landade vid min slavdrivares hus. Jag var tillbaka där jag hade börjat. Oförmögen att komprehera vad som hade hänt kände jag en knack på min axel. Bakom mig stod den sötaste japan jag någonsin skådat. Hans ögon lyste av ödmjukhet.
"Jag har letat efter dig,"sade han. "Kom". Han tog min hand och vi var borta. Med Timmy på min axel så stod jag där. Väntade på hans kast. Slog iväg bollen, långt, långt bort. För jag var den legendariske högerarmen. Baseboll-legenden man hade väntat på. Cheerleadernsquaden hejade bara på mig. Han log bara för mig.
"Pidgeot, go!" skrek jag och Pidgeot kom ut i ett rött sken. Snabbt hoppade jag på hans rygg och jag kände hur jättepidgeotton och katten vände sina blickar på mig. Med Timmy i en stadig hand så flög vi, över träden, bort, längre än jag någonsin varit förut. Sedan så drogs vi nedåt, jag hörde på Pidgeys skrik att det inte var meningen. Vi landade vid min slavdrivares hus. Jag var tillbaka där jag hade börjat. Oförmögen att komprehera vad som hade hänt kände jag en knack på min axel. Bakom mig stod den sötaste japan jag någonsin skådat. Hans ögon lyste av ödmjukhet.
"Jag har letat efter dig,"sade han. "Kom". Han tog min hand och vi var borta. Med Timmy på min axel så stod jag där. Väntade på hans kast. Slog iväg bollen, långt, långt bort. För jag var den legendariske högerarmen. Baseboll-legenden man hade väntat på. Cheerleadernsquaden hejade bara på mig. Han log bara för mig.
Hm, jag undrar vad detta betyder. Den stora Pokémonen och katten var alla fall coola. Tänk om jag kunde göra en film utav alla mina drömmar!
Kommentarer
Postat av: Malin the Murr.
As we've always said... you're totally weird. /love
Postat av: jojjo the... weird?
... why does everyone keep saying that?! ;P
Trackback