Barnen lekte och hade roligt på tivolit. Jag själv letade efter vad jag får mest ut av tivolin. Den attraktiva klon. I utkanten så hittade jag den, icke fungerande. Teknikarn som jag är så försökte jag fixa den. Istället för att nu vara en rolig klo hade den förvandlats till en tråkig studsbollsmaskin. Meningen att vara kvar var som bortspolad. Jag begav mig mot den mörka skogen. Isande vindar piskade mig i ansiktet och en känsla av obehag spred sig genom kroppen. Jag blickade ned mot marken. En vit klänning låg där oskyldigt på marken. Nästan lite för oskyldigt. Helt utan förvarning så rycktes den tillbaka och sköt upp i luften! Ut ur tomma intet så växte en kvinnokropp fram. Skräckslaget såg jag på hur den livlösa kroppen föll med ett dån ned till marken för att sedan släpas in i skogens mörker. Jag vände mig snabbt för att återvända till tivolits trygghet då ett par jättehänder slöts omkring mig. Jag slungades upp i luften och såg ned på gärningsmannen. Jättelikaspöken. Tivolits glada musik var borta. Utan att veta hur började jag flyga över staden. De var ute efter mig. Människorna på marken pekade på mig. De hade blivit omvända. Hus vars lampor var tända, hur vars lampor var släckta. Jag visste inte vilka som var fienden. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var ensam.

Dumbledore heter Humlesnurr på norska, om någon är intresserad. Annars är det lite rolig fakta. Bara sådär.