Snön dalade sakta ned till marken. De höga tegelhusen reste sig likt murar längs gatan i ett utav New Yorks kvarter. Jag visste inte hur jag skulle göra det. Men vi hade inte något val, det var nu eller aldrig. Min partner, också helt klädd i svart, ledde in mig i en av springorna mellan husen.
"Vi måste klättra upp här," sa han. Jag blickade uppåt. Det var en bit upp, men jag hoppade upp och tog ett fäste. Min färd uppåt började. Jag var snabbare än min partner, min partner som jag egentligen inte visste något om. Utan att lägga några tankar på att han föll lite bakom så fortsatte jag min färd uppåt. Snön yrde omkring mig, händerna började förlora sin känsel. Men jag kunde inte ge upp! Till sist så nådde jag kanten. Jag hävde mig upp över den. Månen lyste över den vita ytan. Det var helt vitt. Min partner klättrade upp bredvid mig.
"Det är fel hus! Vi skulle vara på den andra sidan!" skrek jag. Han vände sig om och jag såg för första gången hans ansikte. Det var LL Cool J. Huh, tänkte jag lite förundrat. Vad gör han är? Mitt i min förvirring så försvann marken under oss och jag landade i en gigantisk säng. Shit! Vi hade misslyckats. Vi var nu i hennes territorium.

Jaa, jag undrar vad du gör i mina drömmar LL Cool J, han fanns i alla fall inte med i drömboken, haha! Men, nu över till nästa dröm!

Jag var lite förvånad över hur långt bort kassan var. Innan jag visste ordet så var jag framme och jag hade inte bestämt mig om jag skulle ha något mer än en äppelpaj, mellan pommes och en sundae naturell. Ville jag även ha en dipsås? Jag fick ingen tid att fundera över det så jag skrek ´En Äppelpaj!!´ så han vid disken långt där borta skulle höra vad jag sa. Hans läppar rörde sig men i surret runtomkring var det omöjligt att höra vad han sa. Jag gestikulerade att jag inte hörde vad han sa, men han tog brickan och knuffade iväg den längst disken. Jag försökte protestera och mitt i allt så kom en liten, tjock unge och snodde min äppelpaj.
"Hey!" Han vände sig om och gav det mest elaka leende. Suck, jag orkade inte. Jag tittade omkring i rummet, såg en kassa lite längre bort där kassören inte var tre meter bort. Jag tog min bricka och började vandra ditåt. Sakta och säkert så sa jag min beställning. En äppelpaj, en pommes och en sundae naturell. Hon gick iväg, gav mig pajen. Men! Sundae naturellen var gigantiskt! Genast började paniken sprida sig i kroppen. Så mycket pengar hade jag ju inte med mig... Plötsligt knuffade han mig i ryggen. Han. Viskade i mitt öra. Värmen spred sig i hela kroppen. Våra blickar stannde med varandra och han log. Utan att kunna förhindra det så fick jag världens leende på läpparna. Hur länge stod jag där? Bara lycklig? Länge. Innan jag visste ordet om det så var alla borta. resturangen var tom. Och kvar hade jag inte min äppelpaj, utan kassören hade gett mig en blåbärvanilj.

Lite arbetsskaddad tror jag där. Igår så käkade jag bara en gång. Lite spagetti och god skinksås. Meen, tyvärr så är det inte bra nästa dag upptäckte jag. Innebandymatcherna var dock inga katastrofer men kände mig lite yr och så. Oops.