Denna vecka har jag jobbat. Mitt första jobb. Det har varit extremt pirrigt varje dag, man vet aldrig vad de där små busungarna kan hitta på. Jag undrar om jag var likadan när jag var barn. Ville ha allting, talade om allting. Det är sorgligt att jag inte kommer ihåg. Jag kommer dock ihåg att jag brände sönder tomtens skägg när vi lekte affär. Eller när jag och Malin satt på gungorna och trodde att vi kunde flyga till månen om vi gungade tillräckligt högt (dock så ramlade gungställningen). Allt det där roliga. När tankarna var fria och i världen så fanns alla möjligheter. Man kunde bli vad man ville, göra vad man ville. Man var fri. Barnens tid var en härlig tid. Men jag gillade att växa upp också.

Igår (slash i förrgår) kom Sara och Sanna förbi. Vi satt på altanen, med vinet på bordet som fick en att känna sig lite mera vuxen. Sådana där fina ögonblick man ser i filmer. Det var mysigt, trevligt och befriande. Jag kände mig fri ännu en gång. Att vara runt människor man tycker om får en att glömma livets små bekymmer och man är glad. Bara glad. Vilket jag tycker om att vara. Tack