Jag får ofta höra att jag kommer ihåg udda saker. Saker som ingen annan kommer ihåg. Men det rör sig främst om människor, ögonblick. Jag kommer ihåg första gången min vän svek mig när jag var fyra år, hur lögnerna började då och hur dem förföljde mig i flera år. Att veta sanningen var alltid en självklarhet för mig, jag kom att avsky lögner och falska människor, för de sårade mig så mycket. Men de förföljde mig och till slut slutade jag bry mig. Var hemma, umgicks med folk ibland, men det var inte ofta jag hade kul. Jag hade gett upp hoppet, hoppet om människor och dess vänlighet. Det förändrades, jag träffade människor som förändrade mig. Fick mig att få tillbaka hoppet. Men ibland när dem inte här så tvivlar jag. Att jag kanske fortfarande är flickan som gömmer sig bakom ett skal för att hon är trött att bli sårad. När jag sitter där ensam, så känns det som inget har förändrats. När jag inte hör någons röst blir jag ensam. Känner att jag är kvar på den där platsen där jag inte vill vara, personen som inte är jag. Jag vill vara stark, men är jag verkligen det? Jag funderar, och tycker oftast att jag är det, men ibland är jag också svag. När jag är ensam så sviker jag mig själv. Vågar inte tro mer om mig själv. Det blir bättre. Men det tar tid att plocka upp bitarna som folk har slitit ifrån mig. Nu blev det DMX i hörlurarna här lite. Jag kommer av mig. Vet inte vad jag vil få ut av det här egentligen. Lite gömda känslor? Må lite bättre. Nej, jag ville ju inte plugga var det.